Jag har insett att vad som än händer så måste livet gå vidare, och förr eller senare så kommer man att komma in i de dagliga rutinerna och hitta flytet. Jag har börjat att acceptera att jag aldrig mer kommer att få se Anton, hur mycket vi alla än vill det så kommer det aldrig att inträffa. Minnena lever i alla fall kvar, dom kan ingen ta ifrån mig.

Dagarna flyter på med jobb, hästar och små flyttande av grejer. Denna vecka så var jag ledig i måndags, och resten utav dagarna så är det jobbpass som gäller. Och det känns faktiskt otroligt skönt, då kan jag tänka på annat och så vet jag att pengarna rullar in. Och nej, jag flyttar inte tillbaks till min mamma & pappa.

Måste kila nu, börjar klockan 17.